Årets aktiviteter rullar i gång!

Hej, wrimos out there!

I Stockholmregionen händer det mycket nu i november. Kickoff, Halloween Head Start, halvleksfika, och en massa skrivfikor (också känt som write-ins). I år är det på Bibliotek Plattan i Kulturhuset det mesta händer, bland annat det största eventet; Kickoffen. Lördag 31:a oktober 13:00 på Plattan smäller det! Kom och bli inspirerad, motiverad och uppdaterad.

För att se alla events: Skapa en användare på nanowrimo.org. Välj Stockholm som region. Klicka på Regions på den bruna menyn, sen på Home Region. Stockholms aktiviteter ska då komma upp med kalender och forum.

För de som använder facebook kan man bli medlem av den här gruppen också:

https://www.facebook.com/groups/NaNoSwe/

Lycka till, skrivsugna människor. Tillsammans ska vi fylla Stockholm med ord!

ML and Minion Appreciation Day

Hej Wrimos i Stockholm! Idag är ML och Minion Appreciation Day. Vem är det man ska uppskatta? Jo, de som jobbat med och förberett NaNoWriMo i Stockholm, med alla större events som händer i vår region. De jobbar alldeles gratis för att ge romanskrivande människor en trevlig gemenskap, öppen för alla. Show some love i forumet eller på facebook! Er uppskattning betyder mycket.

Och lycka till nu med sista veckans skrivande! Heja heja! We can do this!

Kom på write-ins och få ny inspiration!

1475789_783692828364771_8656886930742511148_n 1610843_783692868364767_638378515371608014_n
Jonathan tar snygga bilder på write-ins, äntligen ser skrivandet så glamoröst ut att man känner sig som den Hemingway man innerst inne är, mitt i den ökända vecka två.
Vem visste innan NaNoWriMo att skrivande var en så social grej? Det händer i alla fall att vi skriver på våra write-ins. Det är helt sant. Även fast det är olika vart man skriver bäst, i hemmets lugn, på tunnelbanan eller på ett kafé – så kan det vara peppande att träffa andra, och prata om sin plot utan att tråka ut sin något förvirrade granne.
Kom på en write-in! Flera gånger i veckan, ibland varje dag, träffas Wrimos på kaféer och andra ställen för att skriva tillsammans. Man behöver inte känna någon för att hänga på.
Flest write-ins arrangeras i Facebook-gruppen, har man inte en Facebook-profil fins det också några i denna forumtråden. Prata med en av Stockholms ML:s eller minions om du undrar något om write-ins.
Vi ses!
PS: Visste du att man kan boka grupprum på PunktMedis, alltså på biblioteket på Medborgarplatsen, till en write-in? Ring 08 508 30 810 och säg att du är en del av NaNoWriMo och vill skriva några timmar. Perfekt om man inte har budget till att fika på kafé jämt. Ring gärna två dagar i förväg för att vara säker på att få plats, men man kan också chansa samma dag.

Pepp och pyssel

I söndags träffades Stockholmwrimos på PunktMedis för att peppa och pyssla inför november – jag vet, för jag var där. Räknar man med minionmötet i september så var detta andra gången jag tog Stockholms tunnelbana på under en månad. Lokalen var dessutom lättare att hitta än vad jag förväntat. Jag började känna mig som en Stockholmsexpert. (Känslan kraschade på kvällen då jag hade svårt att hitta tillbaka till Uppsala, men det behöver vi inte prata om).

 

Mellan 15-20 förväntansfulla wrimos utgjorde en majoritet av PunktMedis besökare där vi satt på en röd sittrapp. Vissa hade varit med i många år, vissa skulle (som jag) försöka sig på sin första nanowrimo.

 

ML Alba introducerade sig och satte fram kaffe, te och kakor. Som uppvärmning började träffen med ett fem minuter långt ordkrig med nyckelorden katt, beroende och lila. Jag lyckades komma upp i 163 ord om en kattgalen kvinna som letade efter “The Color Purple” på biblan. Inte illa, tyckte jag själv, men ändå långt ifrån de 300+ ord som vinnaren skrev. Kanske ska man ta med dator nästa gång så att man får ihop fler ord och en text som faktiskt går att läsa?

 

Introduktionsrundan som följde visade vilket blandat gäng Stockholmwrimos är: vissa hade planerat i flera år, andra skulle pantsa (som det kallas på svengelska när man skriver utan att planera alls). Många skulle skriva fantasy, men flera andra genrer var också representerade. Vissa hade svenska som modersmål, andra engelska, franska eller något annat (jag hann inte prata med alla…). Vissa var osäkra på om de skulle satsa på 50 000 ord eller om de inte har tillräckligt med tid i år, andra hade tagit ledigt från jobbet och hade planer om att skriva 50 000 ord redan första helgen, vila fingrarna lite, och sedan fortsätta i högt tempo resten av månaden. Gruppen kommer nog ha en väldigt blandat kompott med romanutkast till första december. Jag hoppas att jag får läsa lite.

 

ML Alba är utbildad bokbindare. Hon hade med material så att alla som ville kunde binda ett eget anteckningsblock – jättekul! Terminologin hängde jag inte riktigt med på, så jag vågar inte förklara exakt hur vi gjorde, men av papper, tråd och eventuellt lite blod skapades många vackra häften. Å ena sidan vill jag använda det till nanowrimo (det var ju trots allt syftet), å andra sidan är det så sällan jag lyckas med pyssel/slöjd så jag vill också ge det till mamma i julklapp som någon form av ursäkt för alla de obrukliga träklossar till smörknivar hon har fått genom åren.

 

Vi hann med ännu ett ordkrig innan biblan stängde och därefter gick minions och MLs vidare till ett café där vi planerade Kick offen 26 oktober. Det kommer bli grymt! Mer om den och anmälan finns på officiella hemsidan: http://nanowrimo.org/regions/europe-sweden-stockholm

Ses där!

Pre-NaNo Pep: Elizabeth Bishop, One Art, and Ernest Hemingway

First draft National Novel Writing Month motivation.

Hej, it’s Katherine (Kokoba), your friendly American minion! I have a stack of botany papers to edit by the weekend (my day job until I become a proper ~*~Author~*~), so I thought that now would be a good time to write about NaNo.

I took a lot of writing workshops in college—par for the course when you’re a Creative Writing major. They were a tough slog, but everything was worth it for this one valuable insight:

First drafts are not the final product.

It sounds so banal, doesn’t it? So self-evident, so obvious. But the difference between what you scribble in that so-late-it’s-early madness and what gets finished (maybe even published!) isn’t just cosmetic. It is huge. Substantive. Significant. If you’ve read On Writing, you might recall that King touches on this. If you haven’t read On Writing, you should, but for this blog post I’ve dug up something even better than King’s example. It illustrates the reality of this little truism better than I ever could.

Elizabeth Bishop and One Art

Elizabeth Bishop was an American poet during the middle of the last century. I have no idea how well she’s studied internationally (so apologies if this is redundant), but a few of her poems are bound to come up in the study of English writing and American poetry. In particular, her villanelle “One Art,” reproduced below:

The art of losing isn’t hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster.

Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn’t hard to master.

Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.

I lost my mother’s watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn’t hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn’t a disaster.

–Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan’t have lied. It’s evident
the art of losing’s not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster.

Pretty stunning little poem, isn’t it? Every time I revisit it, it gets me.

How many drafts do you think it took Bishop to pen this? Certainly a few. But could you quantify it? I’ll let you take a moment to guess.

Ready?

She wrote 16 drafts of this poem.

The truly fantastic thing is that, because she was so contemporary, we have a pretty good record of her stuff, including those drafts. All 16 are still around today (and are, I’m sure, part of some university’s fancy literary collection).

My writing professor photocopied selections from those drafts (images of the original, handwritten drafts!) and handed them out to us as part of her lesson on the importance of revisions. I forget whatever it was she said that day (sorry, professor Shamsie!) but just seeing those changes and that personal struggle on the way to a finished product was lesson enough. Unfortunately, I failed to keep that handout. But the Internet has preserved their content, if not their original form. Go read them now. Even if you’re not a poet (I’m not). Even if you didn’t like the above poem. My point is not only to illustrate the difference in quality (that is, at the end of the day, subjective) but also the difference in form, in content, in voice.

If you don’t have time to read all of them, then at least read this first draft.

The Art of Losing Things

The thing to do is to begin by “mislaying”.
Mostly, one begins by “mislaying”:
keys, reading-glasses, fountain pens
– these are almost too easy to be mentioned,
and “mislaying” means that they usually turn up
in the most obvious place, although when one
is making progress, the places grow more unlikely
– This is by way of introduction.
I really want to introduce myself – I am such a
fantastic lly good at losing things
I think everyone shd. profit from my experiences.

You may find it hard to believe, but I have actually lost
I mean lost, and forever two whole houses,
one a very big one. A third house, also big, is
at present, I think, “mislaid” – but
Maybe it’s lost too. I won’t know for sure for some time.
I have lost one long (crossed out) peninsula and one island.
I have lost – it can never be has never been found –
a small-sized town on that same island.
I’ve lost smaller bits of geography, like
a splendid beach, and a good-sized bay.
Two whole cities, two of the
world’s biggest cities (two of the most beautiful
although that’s beside the point)
A piece of one continent –
and one entire continent. All gone, gone forever and ever.

One might think this would have prepared me
for losing one averaged-sized not especially——— exceptionally
beautiful or dazzlingly intelligent person
(except for blue eyes) (only the eyes were exceptionally beautiful and
But it doesn’t seem to have, at all … the hands looked intelligent)
the fine hands,

a good piece of one continent
and another continent – the whole damned thing!
He who loseth his life, etc… – but he who
loses his love – never, no never never never again –

The difference between the two is something to be marveled at. Not only for the difference between the first and final drafts, but also for the fact that Bishop had the dedication to work these scant few lines over 16 times until she found what she was looking for. (Revisions are important. But that’s a post topic for another day.)

What’s Ernest Hemingway got to do with it?

I mentioned a quote of his in a comment in the Stockholm WriMos Facebook group already, but it bears repeating:

The first draft of anything is shit.

This doesn’t mean that all first drafts (including this one) are automatically mind-breakingly awful. (I would not deign to call a Poet Laureate’s first draft “shit”; that smacks of hubris.) Some are mind-breakingly awful. Some are quite good. Chances are yours will fall somewhere in between. But, with rare exception, you will think what you have written is shit. And it is your own judgment call on your work that matters the most, at the end of the day. If you are perfectly content with the first thing that comes out when you put pen to paper or fingers to keyboard, you are a sparkling rare unicorn but also probably have no need for motivation or inspiration or pep to sit down and write. Why are you even reading this?

But if you are not that sparkling rare unicorn who loves everything they write on the first go, then you need to embrace the possibility of your first draft being shit, because at least some of it will be. It is not a pretty truth and it can absolutely get overlooked in all the hype and run-up to NaNo. “Nothing is perfect in a first draft,” they say. True. But that’s a euphemistic spin on this cold, hard truth:

Some, if not all, of your first draft will definitely be shit. 

Not just “not perfect.” Not just “not that good.” Some of it will be awful.

Say it a few times until it sinks in. Look in a mirror if you have to. Let it go.

Elsa sings

Elsa knows what’s up.

You need to have that Zen experience of realizing that you will write shit, the first draft of anything is shit, otherwise your dreaded Inner Editor will come out and stop you from adding new words to the paper. If you cannot make peace with that fact, you are going to have a tough time—not only with NaNo, but with writing anything. Ever. For some reason people seem to be able to apply this lesson to any other skill (drawing, learning a musical instrument, building things) but when it comes to writing people refuse to believe it. Maybe it’s because writing is a skill we study more in school than art or singing or carpentry?

Now, this got pretty bleak, and the point of this was to be a pep talk, wasn’t it?  Here is the silver lining of this “it’s all going to be shit” philosophy:

It is one of the most potent cures for Writer’s Block known to WriMos.

Having that Zen moment and giving yourself permission to write shit, through some weird alchemy, turns into giving yourself permission to write. For real. Even if you just do NaNo for fun and have no aspirations to publish or revise or edit or even read what you wrote ever again. Permission to write shit is the big gun you need when a deadline isn’t enough. (For many people, a deadline becomes that path to Zen shit mastery, but sometimes it’s the other way around.)

It is also an essential part of the revisions process, but more on that in another post.

My first draft? Is definitely going to be terrible. It is going to be cringe-worthy and awkward and there will be moments when I will want to delete the whole thing out of shame. It’s in those moments when I recall Elizabeth Bishop and Ernest Hemingway and press on. I am, after all, in good company.

And so are you.

Here’s to writing shit! We will all do it, and we will all be better for it.

To fifty thousand!

Peppmötets Pärlor

Första peppmöte var idag på Café Dox, Gamla stan. På programmet stod bland annat ordkrig och andra lekar, frågestund och att diskutera fram plot-idéer utifrån filosofiska frågekort. Mycket intressant var det att få en liten inblick i vad som stod på andras “Magna Cartas”: alltså vad de gillar att skriva om. Slutsats 1: Här saknas det inte idéer och intressante frågeställningar. November kan bara komma! Slutsats 2: Du är inte konstig, du är bara författare! (Okej, du får vara båda och. Men du är inte ensam.)

Dessutom delade flera med sig av sina bok-pärlor: böcker som gärna är lite för bortglömda och borde lyftas extra fram för att få långt flera läsare. Vissa tyckte att alldeles för få hade hört talas om böckerna om Harry Potter och Sagan om ringen, andra nämnde dessa:

akoya-pearls

“So much to tell you” av John Marsden

“The lies of Locke Lamora” av Scott Lynch

“Vindens namn” av Patrick Rothfuss

“Rivers of London” av Ben Aaronovitch

Allt av Trudi Canavan!

“Nightrunner” av Lynn Flewelling

Vad är dina bok-pärlor?

Nästa möte blir på PunktMedis, den 19:e oktober klockan 13. Alla skrivintresserade är välkomna!

Minionmötet i lördags – en minion berättar

I lördags hade vi ett möte med frivilliga, som vi kallar minions. Vi diskuterade hur vi på olika sätt kan göra NaNoWriMo i Stockholm ännu bättre, särskilt för dig som är ny! Cecilia, som är ny i år, men redan bestämt sig för att bidra lite extra, skrev om sin upplevelse av mötet:

1002737_10200928524107654_130669736_n

Till dig som är ny

Jag upptäckte Nanowrimo genom ett googlesök i julas. Tidigare hade jag skrivit dikter och korta berättelser, men aldrig något längre. Jag har velat skriva en roman sedan jag var fem, men hade inte börjat än, 20 år senare. Först skulle jag ju bli bra på romanskrivande. Av att vänta och inte öva. Ja, du hör hur tokigt det låter. Min inre korrekturläsare var för dominant för att jag ens skulle våga försöka. Därför tänkte jag att Nanowrimo var utmaningen för mig. 50 000 ord på
30 dagar. Då kommer jag minsann inte hinna pausa och skriva om för att det jag skrivit är ”för dåligt”. Glad och pepp skapade jag en användare på den officiella hemsidan (www.nanowrimo.org) och började utforska forumen (kolla! kolla! Där kan man få svar på alla sina skrivrelaterade frågor och massa uppmuntran från ett par hundratusen andra användare). Där fick jag också mail från arrangören och ett av dem uppmanade mig att engagera mig och gå på minionmöte, så det gjorde
jag.

Igår begav jag mig långt från mitt trygga Uppsala för att träffa livs levande wrimos för första gången någonsin. I Bredäng skulle jag träffa Stockholmområdets Municipal Liaisons, (ML, typ regions-kontaktpersoner) och deras minions. Förväntansfullt nervös och osäker på all Nanowrimo-terminologi ringde jag på dörrklockan och hälsades genast med en öppen dör, leenden från Stockholms två MLs och ett: ”Välkommen! Släpp inte ut katterna.”

Minionmötet inleddes med mitt livs första ordkrig. Ordkrig är en vanlig aktivitet på Nanowrimo-träffar där alla deltagare skriver så mycket de kan på en viss tid (i detta fall 3 minuter) och sedan räknar ihop antal ord. Jag lyckades få ihop 92 oläsliga krummelurer – skitkul!

Därefter blev jag och alla andra minions bjudna på mängder med te och tårtor som vi glufsade i oss medan vi diskuterade Kick offen, Natten som inte får nämnas vid namn och alla de andra aktiviteterna som kommer genomföras nu i oktober, november och december (se kalendern). Till dig som är ny och lite osäker på om detta är något för dig, rekommenderar jag att ni kommer och provar på minst en aktivitet. De hålls av ett riktigt inkluderande gäng; trots att jag var den enda nya
igår på mötet kände jag mig lika välkommen som jag gör när jag fikar hos vänner. Största skillnaden var att jag fick snacka mer om skrivande. Igår var nämligen inte bara första gången jag träffade wrimos; det var faktiskt första gången jag träffade andra som skriver och pratade om skrivandet IRL. Det var underbart.

Jag är ny till Nanowrimo och kan inte uttala mig om vad jag kommer känna i november eller ge tips på hur man kan göra för att få en bättre Nanowrimo-upplevelse (sådana kommer senare). Allt jag kan säga nu är att jag lockas av energin från alla andra wrimos och av känslan att jag får skriva vad och hur jag vill. Allt är tillåtet och skrivarglädjen ligger i fokus. Bryter man allt för mycket från de traditionella reglerna kallas man rebell, men det är inte illa det. Rebeller har till och med en egen sida på forumet.

Årets tips: Häng med på Nanowrimo 2014.
Kan jag, kan du 😉

/En förväntansfull minion

PS: Om du vill engagera dig som minion är det inte för sent! Skicka ett meddelande till oss eller skriv en kommentar under detta inlägget, så berättar vi mer.

November nalkas

Nu ni, kamrater! Nu är det inte långt kvar. Eller, okej, låt mig omformulera. Nu är det alldeles lagom lång tid kvar till november, månaden då vi alla ska gå in i ett gemesamt krativt kaos och komma ut igen på andra sidan med varsin roman i handen. Det är alldeles lagom lång tid för att finslipa din intrig-idé (eller, i mitt fall, komma på vad sjutton jag ska skriva om), fullt tillräcklig tid för att övertala de där tre-fyra kompisarna som förra året sa Nästa år, kanske? när du frågade om de villa vara med, och absolut alldeles jättetillräckligt med tid för era MLs att planera ihop hur det här ska bli det bästa NaNo-året någonsin.

Sa jag ML i plural? Det gjorde jag faktiskt. Ni har nog redan sett i regionsmejlet att jag (Alba, hej på er!) har kallat in förstärkning i form av Ina, som blev NaNo-frälst och vann förra året. Vi planerar, pysslar, och ställer om våra kroppar till att leva på fika allena, allt för att klara november så bra som möjligt.

20140905_130940

Ina och Alba på planeringsmöte. Eller ja, Alba håller i kameran. Men titta vilka fina klistermärken hon har på datorn!

Den här hemsidan är också ny! Tanken är lite att NaNoWriMo’s officiella hemsida är stundtals en smula svårnavigerad, särskilt för dem som föredrar svenska, så det här ska vara ett komplement. Särskilt sidan om Stockholm Wrimos förklarar lite snabbt vad NaNoWriMo egentligen är, och är därför alldeles utmärkt lämpad att länka vänner, bekanta, nyfikna äldre släktingar och andra funderande till.

Hemsidan är naturligtvis långt ifrån färdig, så säg gärna till om du saknar något, om någon länk går helt fel eller om det är något annat vi borde tänka på!

/Alba (Elarra), ML för Europe :: Sweden :: Stockholm